bjorkheim

Idag åt jag körsbär. Jag älskar körsbär och vi hade sånna där riktigt stora och saftiga hemma idag. Självklart inköpta från närmsta affär.. Jag åt dem och var nöjd med livet. Sedan slog det mig att de inte var alls lika goda som körsbären på prästgården i Virestad eller som de i Fröseberg. Och framför allt är det ju inte alls lika gott att äta körsbär som man inte har plockat själv ifrån trädet. Eller som att äta körsbär medans man sitter högt uppe i ett körsbärsträd och dinglar med benen. Det är ju så det ska vara! Jag tänkte på detta en liten stund och sedan konstaterade jag att redan nästa år kommer jag sitta där och dingla med benen igen och äta så många körsbär att jag får ont i magen. Sedan konstaterade jag åter igen att jag är ganska nöjd med livet trots allt. Körsbär från affären är ju inte fy skam de heller! :)

Förresten så kommer min kära vän Rena tillbaka till staterna imorgon eftermiddag. Bara så där på tal om ingenting.

Aldrig förr har jag njutit av att lyssna på Lars Winnerbäck så som jag gör just nu. Detta säger en del om hur mycker jag tycker om det för tillfället med tanke på att jag alltid har varit ett Lasse fan. Jag har en skiva i bilen med Lasses gamla låtar och vart enda ord sitter inprogrammerat i hjärnan så jag sjunger med för fulla lungor. Man kan säga att det är en Lassefest i min bil, med sång och minnen. Ibland blir jag nostalgisk och känner hur modet viker sig, men den känslan försvinner ganska snabbt när orden bara fortsätter att ramla ur munnen helt automatiskt.

Jag pratade lite snabbt med Jennie idag. Hon frågade mig om jag saknade Älmhult. Eller snarare om jag hade hemlängtan. Självklart har jag det. Jag saknar vänner och familj varje dag. Det är tomt emellanåt att inte ha de man står närmast i världen nära sig. Och att ha dem på en annan kontinent är inte alltid så roligt. Som imorgon till exempel. Imorgon är det Johans och morfars födelsedag. Jag vet inte ens om jag kommer kunna få tag på dem på telefon. Jag hoppas att jag kan få prata med dem, men jag vet inte om det kommer att passa med tidsskillnad, jobb och allt annat. Sådana dagar är det extra jobbigt att vara hemifrån. Självklart är det inte bara jobbigt att va någon annan stans dock. Då hade jag ju kommit hem vid det här laget. Jag har det bra här och jag lär mig att stå på mina egna ben. Även om jag vill ringa mamma ibland för att fråga om råd kan jag inte det, i alla fall inte på en gång. Utan jag måste ta egna beslut. Jag känner att jag efter var dag som går blir starkare i mig själv. Ja, jag kanske till och med håller på att bli vuxen. Men jag ska berätta för er där hemma, att det jag saknar är inte Älmhult i sig. Jag klarar mig utan esplanaden och jag klarar mig till och med utan den underbart goda kebaben, även om jag är sugen på det i stort sett varje dag. Det jag saknar är familjen och vännerna. För gud vad bra jag har det med det. Jag har de bästa människorna som finns runt om kring mig.

Jag hoppas ni har det bra där hemma och att ni ibland stannar och tänker, var fasen är Johanna...