New York, syrran, Jannic och Renas födelsedaghelg
I helgen var jag i NY och träffade Tessan och Jannic. De är där för en lång weekend och myste i det stora äpplet. Jag lämnade mitt hus på fredagsmorgonen vid 9-tiden och anlände i NY klockan 17. Anledningen till denna fördröjning var att jag missade tåget och fick vänta i en hel timme på nästa. Sedan var jag tvungen att ta tunnelbanan till södra stationen i Boston för att sedan ta bussen till Chinatown. Anledningen till denna krongliga transportion var att alla mina kompisar jobbade så ingen kunde skjutsa mig.
I och med att jag var försenad var jag ju tvungen att få tag på syrran på något sätt och meddela detta så hon inte skulle behöva stå och vänta i en hel timme på mig. När jag insåg att det var omöjligt för mig att ringa hennes mobiltelefon, efter antalet försök, fick jag därför ringa mamma och Johan och be dem sms:a Tessan. Detta fungerade fint och memot kom fram. Vid fem träffade jag Tessan utanför lägenheten som hon och Jannic hyrde ett rum i. Det var sjukt kul att ses igen, men samtidigt väldigt overkligt. Det känns fortfarande ungefär som en dröm faktiskt..
På fredagen gick vi endast ut för att käka, annars stannade vi på rummet och snackade. Man har ju en del att prata om när man inte har träffats sen i augusti. På lördagen gick vi till HM på grund av sammarbetet mellan Lanvin och HM, vilket jag förståss var helt ovetande om. Det var i alla fall en massa folk där. Vi fick band på handleden, ungefär som ett åkband. På detta bandet fanns det en tid på 15 minuter som vi fick shoppa på. Vi fick dock vänta en och en halv timme innan vi ens fick börja shoppa. Tessan och Jannic ville gärna köpa solglasögon. Dock såldes det siste paret mitt framför ögonen på oss ungefär fem minuter innan vi fick börja shoppa. De köpte i alla fall ett läppstift var. Jag köpte absolut ingenting. Var dock sugen på en riktigt fin fin puffklänning i rosa. ;)
Senare på lördagen kom Rena, Rebecca och Marte och vi mötte upp med dem utanför deras hotel. Sedan gick vi till Brooklyn bridge en sväng innan vi började göra oss i ordning för kvällens bravader. Att berätta om kvällen från början till slut tänker jag inte göra. Men jag kan anslöja att festen blev rätt fin uppe på en av alla rooftops i Manhattan.
Söndagen var lite segare. Jag vaknade tidigt som vanligt efter cirka 2 och en halv timmes sömn. Jag var pigg som en lärka i ungefär två timmar och sedan började jag känna mig lite sliten. Jag gick dock ut med Tessan och Jannic för att käka brunch på ett mycket mysigt café och efter det sa vi hejdå. Ett ganska lätt hejdå denna gången eftersom jag ser systra min vid jul igen. Om ungefär en månad! :)
Tessan på "Grotto", en mysig resturang i Soho.
Grotto
Systrarna Björkheim i Soho.
Tessan och Jannic utanför en pizzeria.
En instickad bil. Enligt Rebecca har tjejen som har gjort detta allting i hela hennes lägenhet instickat..
Du kanske ska prova det i din betonglåda Cillan?
Brooklyn bridge.
I och med att jag var försenad var jag ju tvungen att få tag på syrran på något sätt och meddela detta så hon inte skulle behöva stå och vänta i en hel timme på mig. När jag insåg att det var omöjligt för mig att ringa hennes mobiltelefon, efter antalet försök, fick jag därför ringa mamma och Johan och be dem sms:a Tessan. Detta fungerade fint och memot kom fram. Vid fem träffade jag Tessan utanför lägenheten som hon och Jannic hyrde ett rum i. Det var sjukt kul att ses igen, men samtidigt väldigt overkligt. Det känns fortfarande ungefär som en dröm faktiskt..
På fredagen gick vi endast ut för att käka, annars stannade vi på rummet och snackade. Man har ju en del att prata om när man inte har träffats sen i augusti. På lördagen gick vi till HM på grund av sammarbetet mellan Lanvin och HM, vilket jag förståss var helt ovetande om. Det var i alla fall en massa folk där. Vi fick band på handleden, ungefär som ett åkband. På detta bandet fanns det en tid på 15 minuter som vi fick shoppa på. Vi fick dock vänta en och en halv timme innan vi ens fick börja shoppa. Tessan och Jannic ville gärna köpa solglasögon. Dock såldes det siste paret mitt framför ögonen på oss ungefär fem minuter innan vi fick börja shoppa. De köpte i alla fall ett läppstift var. Jag köpte absolut ingenting. Var dock sugen på en riktigt fin fin puffklänning i rosa. ;)
Senare på lördagen kom Rena, Rebecca och Marte och vi mötte upp med dem utanför deras hotel. Sedan gick vi till Brooklyn bridge en sväng innan vi började göra oss i ordning för kvällens bravader. Att berätta om kvällen från början till slut tänker jag inte göra. Men jag kan anslöja att festen blev rätt fin uppe på en av alla rooftops i Manhattan.
Söndagen var lite segare. Jag vaknade tidigt som vanligt efter cirka 2 och en halv timmes sömn. Jag var pigg som en lärka i ungefär två timmar och sedan började jag känna mig lite sliten. Jag gick dock ut med Tessan och Jannic för att käka brunch på ett mycket mysigt café och efter det sa vi hejdå. Ett ganska lätt hejdå denna gången eftersom jag ser systra min vid jul igen. Om ungefär en månad! :)
Tessan på "Grotto", en mysig resturang i Soho.
Grotto
Systrarna Björkheim i Soho.
Tessan och Jannic utanför en pizzeria.
En instickad bil. Enligt Rebecca har tjejen som har gjort detta allting i hela hennes lägenhet instickat..
Du kanske ska prova det i din betonglåda Cillan?
Brooklyn bridge.
Tessan & Jannic
Idag lämnade Tessan och Jannic Sverige och imorgon eftermiddag möter jag upp dem i NY. På lördag kommer Rebecca, Rena och Marte (en norsk tjej) ner till NY för att fira Renas födelsedag lite till. Hon fyllde ju inte mindre än 21 år igår! Weehoo! :)
Sudbury
I det senaste inlägget stod inte Sudbury, orten där jag bor i, i så fint ljus. Så nu tänkte jag berätta lite om vad det är för ställe jag bor på. Det är inte hemskt som det lät senast.
Sudbury är en vanlig förort här i Boston området. Vi kan dock skryta med den bästa pizzan, som jag har provat, i förorterna. Det bor cirka 10 000 personer här. Det kan man dock inte tro då allt är väldigt utspritt. Sudbury centrum är betydligt mindre än Älmhults centrum. Det består av en kina resturang, tj maxx, ett par pizzerior, några banker, ett bibliotek, två mataffärer, starbucks, CVS... Ja, det finns lite till. Men det är inte mycket. Själva centrumet är ungefär 500 meter långt och sträcker sig endast över en gata. Jag har hittills inte sett ett hyreshus som har fler en två våningar. Dock har en del av de vanliga bostadshusen tre våningar. Som ni förstår har vi inga skyskrapor här. Om man vill kan man gå igenom centrala Sudbury. Det kan dock anses som farligt då det för det mesta inte finns någon trottoar. Bil är alltså ett nödvändigt verktyg här.
Det finns fyra skolor här. Två 0-5 skolor, en 6-8 skola och en high school. Det finns även flertalet förskolor och en del av kyrkorna har även barnomsorg i sina byggnader.
Sudbury var platsen där större delen av "Ghosts of girlsfriends past" filmades. Här är en bild på kyrkan som är med i filmen.
Vi har ett par kändisar som bor här. En före detta Miss Amerika deltagare bor här i Sudbury och hennes barn går på Rebeccas värdbarns förskola. Det jag vill komma fram till är att vi ser henne med jämna mellanrum. Från första dagen var Rebecca övertygad om att hon var en model och efter lite "stalking" på internet hittade vi information om henne. Hon vann statliga deltävlingar av Miss Amerika, men kom aldrig bättre än 10:a i finalen med alla staterna. Något som intresserar mig betydligt mer är att Shaquille O'Neal bor här. För er som inte vet är han en basketboll spelare som numera spelar i Celtics. Han är utsedd till en av de 50 bästa basketspelarna genom tiderna. Med sina 216 centimeter och 147 kilon har han vunnit NBA 4 gånger. Annan fakta om Shaq som kan vara intressant är att han är med i Scary movie 4 och han har även gjort en rap-cd. Shaquille är arabiska och betyder "den lille krigaren" vilket är lite komsikt med tanke på hans storlek. Shaq tränar på samma gym som Rebecca gör vilket gör henne extremt stolt. Det gör dock lite ont i mitt idrottshjärta eftersom hon inte visste vem han var först och eftersom hon kallade honom Shaqira O'Neal ett tag utan att inse sitt misstag. Men det är ju bara att säga grattis till henne. Personligen har jag inte träffat Shaq ännu men jag hoppas på att springa in i honom någon dag. Han hade öppet hus för alla på halloween. Så alla som var ute och sprang efter godis i kylan fick mer än de hade hoppats på. Även detta gör mig lite bitter. Att jag inte ens försökte gå till hans hus. Men det är lätt att vara efterklok. Jag har en annan kul sak att berätta om Shaq. Renas värdpappa har en hel del fina kontakter. Shaq är en av dem. De brukade jobba ihop när Will, Renas värdpappa, jobbade i LA. Jag håller i nuläget på att försöka övertala Will att bjuda in Shaq med familj på middag.... och samtidigt bjuda in mig också. Det hade varit fint. Will har också Shaqs skor, de han använde i LA Lakers, i barnens lekrum på en av bokhyllorna. Skorna är lika långa som min arm, från armbågen till fingerspätsarna!!! Detta är inget skämt. Tyvärr har jag inga bilder för att bevisa det. Men om någon vill så kan jag ta kort på dem nästa gång jag är hos Rena.
Nattlivet i Sudbury börjar och slutar på Lavender, kinaresturangen som även har karaoke. Det innebär dock inte att man inte kan ha skoj! :)
Sudbury är en vanlig förort här i Boston området. Vi kan dock skryta med den bästa pizzan, som jag har provat, i förorterna. Det bor cirka 10 000 personer här. Det kan man dock inte tro då allt är väldigt utspritt. Sudbury centrum är betydligt mindre än Älmhults centrum. Det består av en kina resturang, tj maxx, ett par pizzerior, några banker, ett bibliotek, två mataffärer, starbucks, CVS... Ja, det finns lite till. Men det är inte mycket. Själva centrumet är ungefär 500 meter långt och sträcker sig endast över en gata. Jag har hittills inte sett ett hyreshus som har fler en två våningar. Dock har en del av de vanliga bostadshusen tre våningar. Som ni förstår har vi inga skyskrapor här. Om man vill kan man gå igenom centrala Sudbury. Det kan dock anses som farligt då det för det mesta inte finns någon trottoar. Bil är alltså ett nödvändigt verktyg här.
Det finns fyra skolor här. Två 0-5 skolor, en 6-8 skola och en high school. Det finns även flertalet förskolor och en del av kyrkorna har även barnomsorg i sina byggnader.
Sudbury var platsen där större delen av "Ghosts of girlsfriends past" filmades. Här är en bild på kyrkan som är med i filmen.
Vi har ett par kändisar som bor här. En före detta Miss Amerika deltagare bor här i Sudbury och hennes barn går på Rebeccas värdbarns förskola. Det jag vill komma fram till är att vi ser henne med jämna mellanrum. Från första dagen var Rebecca övertygad om att hon var en model och efter lite "stalking" på internet hittade vi information om henne. Hon vann statliga deltävlingar av Miss Amerika, men kom aldrig bättre än 10:a i finalen med alla staterna. Något som intresserar mig betydligt mer är att Shaquille O'Neal bor här. För er som inte vet är han en basketboll spelare som numera spelar i Celtics. Han är utsedd till en av de 50 bästa basketspelarna genom tiderna. Med sina 216 centimeter och 147 kilon har han vunnit NBA 4 gånger. Annan fakta om Shaq som kan vara intressant är att han är med i Scary movie 4 och han har även gjort en rap-cd. Shaquille är arabiska och betyder "den lille krigaren" vilket är lite komsikt med tanke på hans storlek. Shaq tränar på samma gym som Rebecca gör vilket gör henne extremt stolt. Det gör dock lite ont i mitt idrottshjärta eftersom hon inte visste vem han var först och eftersom hon kallade honom Shaqira O'Neal ett tag utan att inse sitt misstag. Men det är ju bara att säga grattis till henne. Personligen har jag inte träffat Shaq ännu men jag hoppas på att springa in i honom någon dag. Han hade öppet hus för alla på halloween. Så alla som var ute och sprang efter godis i kylan fick mer än de hade hoppats på. Även detta gör mig lite bitter. Att jag inte ens försökte gå till hans hus. Men det är lätt att vara efterklok. Jag har en annan kul sak att berätta om Shaq. Renas värdpappa har en hel del fina kontakter. Shaq är en av dem. De brukade jobba ihop när Will, Renas värdpappa, jobbade i LA. Jag håller i nuläget på att försöka övertala Will att bjuda in Shaq med familj på middag.... och samtidigt bjuda in mig också. Det hade varit fint. Will har också Shaqs skor, de han använde i LA Lakers, i barnens lekrum på en av bokhyllorna. Skorna är lika långa som min arm, från armbågen till fingerspätsarna!!! Detta är inget skämt. Tyvärr har jag inga bilder för att bevisa det. Men om någon vill så kan jag ta kort på dem nästa gång jag är hos Rena.
Nattlivet i Sudbury börjar och slutar på Lavender, kinaresturangen som även har karaoke. Det innebär dock inte att man inte kan ha skoj! :)
1 år och 1 dag
Vill bara meddela att jag har bott i USA i 1 år och 1 dag nu. Galet!
"Code blue"
Jag ber åter igen om ursäkt för dålig uppdatering av bloggen. Jag tenderar att uppleva saker och sedan tänka att jag ska skriva om dem utan att egentligen teckna ner någonting. Jag blir helt enkelt lite uppslukad i mitt eget liv och glömmer bort att uppdatera er som är intresserade av att läsa om mitt liv här i staterna.
Torsdag var den märklig dag. Jag väntade på att Derek, pojken i huset, skulle komma hem från skolan. Men han var sen och rätt som det var fick jag ett sms från honom att han var kvar i skolan och skulle komma hem senare. Jag antog att han valde att stanna där och plugga med några vänner eller nåt sånt. Men ack så fel jag hade. Vid 15.45 kommer Jordyns buss hem och jag satt i bilen nere vid busshållsplatsen och väntade på henne eftersom det var lite av ett busväder ute. Andra föräldrar kom de också och satt, precis som jag, tålmodigt och väntade. Jag började svära över hur bilförare här i staterna tenderar att krypa fram så fort det kommer en regndroppe på rutan. Det är ungefär som om de inte vet hur vindrutetorkare fungerar.. Vid klockan 16 kom äntligen en buss. Den kom dock från motsatt håll som den normalt kommer. Den stannade i alla fall vid ungefär samma ställe och ut kommer Derek. Jag var väldigt förvånad, men antog att det fanns senare bussar från hans skola som han kunde ta. Derek hoppar in i bilen och jag frågade honom om han ville sitta och vänta med mig på att Jordyn skulle komma. Jag sa till honom att hon kommer hem vilken sekund som helst för hennes buss är redan 15 minuter försenad. Derek vände sig helt lugnt mot mig och berättade att hennes buss troligtvis kommer vara minst en timme försenad. Han fortsatte att berätta att det var "code blue" vid en av grundskolorna här i Sudbury. Efter en stunds förvirring förklarade han att det innebär att det finns ett hot mot eleverna och lärarna på skolan och detta innebär att alla måste evakueras. I detta fallet var det ett bombhot mot skolan. Eftersom Rebeccas äldsta värdbarn, som är 7 år, går på denna skolan fick jag lite insiders om hur detta går till. Först och främst släcks hela skolan ner och blir helt mörkerlagd. Sedan tar varje lärare sina elever och ställer sig i ett hörn så långt ifrån dörren och så långt ifrån fönsterna som möjligt. Detta beror på att "code blue" också används ifall någon hotfull person befinner sig inne i skolan. Efter bland annat Columbine har det bestämts att det ska se ut som att klassrummen inte används eftersom de är släckta och ser ut att vara tomma på folk. Tanken är väl ganska smart i sig, men hur skrämmande är inte detta för en 7åring? Det finns även yngre barn. De yngsta är 5 år gamla.. Kan ni tänka er att stå i ett hörn i erat klassrum som en 5åring eller som en 7åring och vara blixt tyst eftersom någon kan vara i korridorerna med ett vapen? Helt fruktansvärt att det ska behöva vara så.
Denna gången var det ju som sagt dock ett bombhot och inte en beskjutning. De går igenom samma rutiner i vilket fall som helst och även om det denna gången gick bra, alla evakuerades och ingen bomb hittades, så är det en skrämmande situation.
För ett par år sedan. När mitt äldsta värdbarn, som nu går på college, gick första året på high school var det en tragedi där. En kille tog med sig en kniv till skolan och dödade en annan kille han inte ens kände på toaletten. Tragiskt.
Jag började skriva detta inlägget för tre dagar sen. Nu kan ni få läsa det. Jag lovar att berätta lite mer positiva saker om Sudbury, byn där jag bor, snart. Det är faktiskt ett lugnt och fint samhälle. Så detta kan ha varit årets händelse.
Peace out
Torsdag var den märklig dag. Jag väntade på att Derek, pojken i huset, skulle komma hem från skolan. Men han var sen och rätt som det var fick jag ett sms från honom att han var kvar i skolan och skulle komma hem senare. Jag antog att han valde att stanna där och plugga med några vänner eller nåt sånt. Men ack så fel jag hade. Vid 15.45 kommer Jordyns buss hem och jag satt i bilen nere vid busshållsplatsen och väntade på henne eftersom det var lite av ett busväder ute. Andra föräldrar kom de också och satt, precis som jag, tålmodigt och väntade. Jag började svära över hur bilförare här i staterna tenderar att krypa fram så fort det kommer en regndroppe på rutan. Det är ungefär som om de inte vet hur vindrutetorkare fungerar.. Vid klockan 16 kom äntligen en buss. Den kom dock från motsatt håll som den normalt kommer. Den stannade i alla fall vid ungefär samma ställe och ut kommer Derek. Jag var väldigt förvånad, men antog att det fanns senare bussar från hans skola som han kunde ta. Derek hoppar in i bilen och jag frågade honom om han ville sitta och vänta med mig på att Jordyn skulle komma. Jag sa till honom att hon kommer hem vilken sekund som helst för hennes buss är redan 15 minuter försenad. Derek vände sig helt lugnt mot mig och berättade att hennes buss troligtvis kommer vara minst en timme försenad. Han fortsatte att berätta att det var "code blue" vid en av grundskolorna här i Sudbury. Efter en stunds förvirring förklarade han att det innebär att det finns ett hot mot eleverna och lärarna på skolan och detta innebär att alla måste evakueras. I detta fallet var det ett bombhot mot skolan. Eftersom Rebeccas äldsta värdbarn, som är 7 år, går på denna skolan fick jag lite insiders om hur detta går till. Först och främst släcks hela skolan ner och blir helt mörkerlagd. Sedan tar varje lärare sina elever och ställer sig i ett hörn så långt ifrån dörren och så långt ifrån fönsterna som möjligt. Detta beror på att "code blue" också används ifall någon hotfull person befinner sig inne i skolan. Efter bland annat Columbine har det bestämts att det ska se ut som att klassrummen inte används eftersom de är släckta och ser ut att vara tomma på folk. Tanken är väl ganska smart i sig, men hur skrämmande är inte detta för en 7åring? Det finns även yngre barn. De yngsta är 5 år gamla.. Kan ni tänka er att stå i ett hörn i erat klassrum som en 5åring eller som en 7åring och vara blixt tyst eftersom någon kan vara i korridorerna med ett vapen? Helt fruktansvärt att det ska behöva vara så.
Denna gången var det ju som sagt dock ett bombhot och inte en beskjutning. De går igenom samma rutiner i vilket fall som helst och även om det denna gången gick bra, alla evakuerades och ingen bomb hittades, så är det en skrämmande situation.
För ett par år sedan. När mitt äldsta värdbarn, som nu går på college, gick första året på high school var det en tragedi där. En kille tog med sig en kniv till skolan och dödade en annan kille han inte ens kände på toaletten. Tragiskt.
Jag började skriva detta inlägget för tre dagar sen. Nu kan ni få läsa det. Jag lovar att berätta lite mer positiva saker om Sudbury, byn där jag bor, snart. Det är faktiskt ett lugnt och fint samhälle. Så detta kan ha varit årets händelse.
Peace out
